Det var en kylig dag i början av Juni och jag och min kamrat vandrade runt på leriga gator i Pereslavl. Staden är kantad av kyrkor och kloster, den äldsta kyrkan skall vara från 1100-talet då staden grundades. Flera av kyrkorna och klostren var under renovering och när vi närmade oss ett kloster med byggställningar och presenningar som rasslade i vinden kunde vi klart höra att renoveringen var i full gång. Vi närmade oss trevande ingången och när vi väl var inne upptäckte vi att det var ett kloster för nunnor, en av dessa timida nunnor mötte oss strax innanför den öppna dörren. Till vänster kunde man se in till ett stort öppet kök där en avskiljande vägg var under renovering. Rakt fram såg man den stora salen, själva kapellet, som till stor del var klädd i vit puts. Vi blev presenterade för Abbedissan som visade oss runt och berättade att den vita putsen var något som zigenare hade satt upp då de huserade här under ganska lång tid men nu när klostret åter är i Ryska kyrkans ägo avlägsnar man denna puts för att få fram alla fresker som täcker såväl väggar som tak. Man såg dessa fresker framträda för varje bit vit puts som avlägsnades.
Någon timme innan hade vi stått inne i en gammal kyrka/katedral och lyssnat på en kör som framförde gamla hymner. Att stå där i denna gamla vitmålade kyrka från 1100-talet i kylan och höra vackra hymner eka perfekt i en kyrka som helt klart var byggd för detta ändamål värmde mig långt in i själen och första gången på flera dagar kände jag mig härligt varm inombords, det var också därför vi kunde vandra vidare i kylan.
Klostrets Abbedissa bjöd in oss och bad oss sitta ned. Hon förklarade vidare att trakten hade gamla anor och var känd för att ha väldigt många kyrkor och flera magnifika kloster, varav ett vi precis besöker. Vi satt här i ett vackert kloster, drack chai med nunnorna och abbedissan och diskuterar politik, religion, teosofi samt filosofi. Till min stora förtjusning var Abbedissan väl bekant med Blavatsky och den Teosofiska rörelsen, vars syfte och ställning gentemot kyrkan vi diskuterade under någon timme.
Regnet smattrade mot klostrets tak och vinden ven i pressningarna, jag hörde nunnor tala lågmält i köket och några andra tog sig en stol och satte sig strax bakom oss för att lyssna till våra berättelser och abbedissans tålmodiga förklaringar till varför kyrkan är den ”väg” att gå. Just då var jag ofantligt nöjd och önskade bara att tiden kunde ha stannat, om så för ett ögonblick, så jag finge njuta till fullo av denna min ”vakna” stund.
Efter någon timme av diskussioner och utbyte av idéer ursäktade sig abbedissan och ville som avslutning visa oss klostrets heligaste klenod. Vi gick fram till en liten kista vid altaret och när hon öppnade locket låg där ett gammalt förtorkat finger på en sammetsbädd med en glaskupol över. Detta berättade hon var en av kyrkans heliga fäders finger och tillika ett bevis på klostrets legitimitet.
Med det lämnade vi klostret och vandrade åter i regnet och på de leriga gatorna, men vi gjorde så med förnyad energi och vetskapen om att det finns stunder då vi vet att vi lever och är vakna, då vi lever upp till vår fulla potential och verkligen kan kalla oss människor.
Om:
Pereslavl-Zeleskij grundades 1152 av Prins Yury Dolgoruky. Det ligger ca. 130 km nordöst om Moskva. Det var här vid den lilla sjön Pleshecheevo som Peter den store byggde den första prototypen för sin baltiska flotta. Den vitmålade kyrkan/Katedralen (Cathedral of Transfiguration of the Saviour) som vi besökte, är det äldsta bevarade monumentet i centrala Ryssland. Vad klostret hette minns jag inte och jag tror inte det ens kom på tal.
